Får ni någonsin dåligt samvete för att ni har djur? Jag får det sällan, men någon gång ibland så händer det faktiskt. Jag inser att det egentligen ju är fruktansvärt egoistiskt att ha djur. Man stänger in dem i burar där de för det mesta tillbringar större delen av dygnet.Varför? Jo, för sitt eget höga nöjes skull. För att man själv ska ha någonting att pyssla med. För att djur ju är så himla, himla söta och härliga och allt det där.

Det måste vara hemskt att inte kunna springa fritt, att hela tiden begränsas av antingen plast, galler eller glas. Tycker jag, som människa. Men vet ni vad, nu ska jag försvara mig själv och alla andra som har djur i bur lite grann. Jag tror nämligen inte att mina djur lider, jag tror att mina marsvin är lyckliga. Min gerbil är nog inte så lycklig för tillfället men det beror på att han lever ensam och inte på att han lever i bur.

Djur lever i NUET. Det där alla tjatar om att vi människor också borde leva i. Jag tror knappast min gerbil Pascal går omkring och drömmer om att få springa omkring fritt i mongoliska öknar. Nej, djur anpassar sig till den tillvaro de lever i just nu. De tänker inte på det förflutna, de tänker inte på framtiden. De försöker göra det bästa av situationen här och nu. De fokuserar på att överleva.

Mina marsvin knaprar ivrigt hö och äter paprika, de har det löjligt lätt att överleva hos mig. Och då tror jag att de är nöjda med sin tillvaro. De behöver inte oroa sig för att hamna i en rovfågels klor, de behöver inte oroa sig för törst och svält. De behöver inte oroa sig överhuvudtaget och det tror jag de prioriterar högre än sin egen frihet faktiskt. Om man nu kan säga att de prioriterar överhuvudtaget, för återigen – de lever i nuet. Prioriteringar låter som något sådant där jobbigt som vi människor har för oss.

Och om det nu är egoistiskt att ha djur så är jag en egoist. En lycklig egoist.